Det är gömt i snö...

Nu händer det grejer, jag gick ut till ved”skjulet” i går, dvs 10 meter, och hann se en bofink, två talgoxar, en kungsfågel och en bergfink, i trädgården alltså, utan kikare. Talgoxen väsnas så fruktansvärt utanför att vi måste ha på radion för att inte störas allt för mycket. Det är vår liksom och det är bråttom, det är som om fåglarna ligger efter och måste ta igen förlorad tid (så är det förstås). I trädgården finns det nu förutom rara fåglar också mycket olika saker som kommit fram ur snön varefter den smält undan. Spadar, badmintonracketar, blomkrukor, bollar, julgranar och lite annat. Under fågelbordet har den fulla vidden av vinterns matande visat sig, den är stor, vidden. För ett par veckor sedan blev jag varse om att vi inte bara understött kvarterets småfåglar i vinter genom matning när jag drog upp rullgardinen och såg stora herr brunråtta sitta i solrosfröhögen och mumsa. Jag är ambivalent gällande detta då jag av moraliska skäl inte tycker att något djur är mer värt än ett annat men herr råtta får ju gärna bo någon annanstans. Andra exotisk djur i trädgården i vår bestod av ett par gräsänder. Freja kom inrusande ”Mamma., mamma, det är änder i trädgården” Oj, tänkte jag, det måste jag se. ”Är dom kvar” undrade jag på väg till fönstret. ” Näää, Vidar kastade en hink på dom så dom flög”. Klokt av dom.

I kväll har Jorunn sitt efterlängtade åttaårskalas för sina klasskamrater och jag ska andas persikor in och kaktusar ut tills dess. Lugn och fin. Jag hör/ser framför mig hur kamraterna säger till sina föräldrar när de kommer hem från kalaset ”Jorunns mamma är så lugna och sansad, lyckos henne”