En av fördelarna...

...med min telefon är att man kan ta kort utan att ge pinkoden

Söndagsnöje

Vi firar den soliga söndagen med att hänga ut på Hälsocentralen. Det positiva med att vara här inne när det är stormsoligt är att ingen annan vill just vara här. Öroninflammation de Lux med blod, var och spräckt trumhinna och Vidar tycker allt att det gör lite ont i alla fall. Inte så farligt. Jag har svårt att se hur mina gener kan finnas i den ungen med den inställningen till ont och sjuka. Nu äter vi penicillin och blir bättre. Hoppas!

Pusseldrogen

Till att börja med är det alltid bara en som vill pussla men en efter en sugs alla in i jakten på det färdiga pusslet.

Liten kisse - stor trädgård

Det är inte lätt att vara katt när man måste ha koll på en hel trädgård. Det finns ingen ände på alla löv, flygfän, prassliga grässtrån och mystiska grannar. Efter ett par timmar ute skulle inte en jordbävning kunna väcka katten.

Det syns inte precis men på det här litet är det både ett par gräsänder OCH en hackspett.

På östfronten intet mycket nytt

Åttaårskalaset avlöpte väl och alla var trötta efteråt, särskilt katten. Sju åttaåriga tjejer är mycket för en gullig kattunge att palla med. I lördags var vi på ridlektion med Jorunn och det kliade i ridbenen på mamman, min senaste lektion var teori så abstinensen börjar vara svår. Vi konstaterar att om en vecka är det maj och fortfarande ligger snödrivor kvar, ojoj, hur ska det gå. Vidar utbrister någon gång om dagen när han tittar ut "Mamma, är det vinter eller?, När blir det vår? Sen har vi en lång diskussion om att det ÄR vår men inte så varmt än och att det kan vara metrologisk vår och sen vår enligt kalendern. Jag vet inte om han blir så mycket klokare av det men vad ska man göra.

Till vårtecknen de senaste dagarna hör skogsduvorna som har kommit tillbaks till dungen från vart i hela friden de har vart hela vintern och ganska många ilskna katter.

I dag började dagen med skyhögt blodsocker hos åttaåringen så jag som skulle ha en hel vecka på jobbet som omväxling är hemma och vaktar blodsocker. Det verkar dock gå neråt så snart blir det skola och jobb för oss, god bless the squirrelish routines.

Det är gömt i snö...

Nu händer det grejer, jag gick ut till ved”skjulet” i går, dvs 10 meter, och hann se en bofink, två talgoxar, en kungsfågel och en bergfink, i trädgården alltså, utan kikare. Talgoxen väsnas så fruktansvärt utanför att vi måste ha på radion för att inte störas allt för mycket. Det är vår liksom och det är bråttom, det är som om fåglarna ligger efter och måste ta igen förlorad tid (så är det förstås). I trädgården finns det nu förutom rara fåglar också mycket olika saker som kommit fram ur snön varefter den smält undan. Spadar, badmintonracketar, blomkrukor, bollar, julgranar och lite annat. Under fågelbordet har den fulla vidden av vinterns matande visat sig, den är stor, vidden. För ett par veckor sedan blev jag varse om att vi inte bara understött kvarterets småfåglar i vinter genom matning när jag drog upp rullgardinen och såg stora herr brunråtta sitta i solrosfröhögen och mumsa. Jag är ambivalent gällande detta då jag av moraliska skäl inte tycker att något djur är mer värt än ett annat men herr råtta får ju gärna bo någon annanstans. Andra exotisk djur i trädgården i vår bestod av ett par gräsänder. Freja kom inrusande ”Mamma., mamma, det är änder i trädgården” Oj, tänkte jag, det måste jag se. ”Är dom kvar” undrade jag på väg till fönstret. ” Näää, Vidar kastade en hink på dom så dom flög”. Klokt av dom.

I kväll har Jorunn sitt efterlängtade åttaårskalas för sina klasskamrater och jag ska andas persikor in och kaktusar ut tills dess. Lugn och fin. Jag hör/ser framför mig hur kamraterna säger till sina föräldrar när de kommer hem från kalaset ”Jorunns mamma är så lugna och sansad, lyckos henne”

Pyjamasen är ganska liten nu men ger ändå gott om utrymme för sprattel.

Jag fick rosor!

inte av Johan men han fick betala...

Fria äpplen

Vidar har sått en äpplekärna i en kruka i fönster. I dag tittade vi på den och där kom ett litet äppleträd upp minsann. Vidar var mycket nöjd med resultatet och efter att han funderat en stund sa han "Mamma när äppelträdet blivit lite större så kan vi väl släppa ut det va?" Ja, Vidar det kan vi. Äppelträd gör sig helt  klart bäst i det fria.
Kissen har spenderat stora delar av helgen i en papplåda som blev stående i vardagsrummet, döspännande att vara i och han nöjer sig liksom med att bara sitta i den med uttrycket jag-kan-döda-dig-när-jag-vill i det lilla fluffiga ansiktet. Jag antar att det är bäst att inte veta vad de små söta kisserna tänker.

Soptunnan är framdragen, mannen ducshad, katten matad och barnen i sängen. Jag har feber. Over and out.

Terapilimpor

För att sätta mig på plats efter en första vecka på jobbet som gick riktigt bra så blev jag sjuk i tisdags. Livet kändes som en cementhink och jag ville hiva den i sjön, vid tock'na (tockenön), där det är jättedjupt. Jag har jobbat på det nu och jag tror att jag provar lite till, nu har ju iaf snön glesnat. Jag lyssnar på Kavinsky och det gör cementhinken lite lättare =) Tack Kavinsky! Jag har försökt att låta bli vitt mjöl under en vecka och det gick men jag tror att vitt mjöl och socker är en så essentiell del av mitt välmående (mentalt) att det är bäst att låta bli att låta bli. Jag bakade terapilimpor i går, det var gott.Glada entusiaster utropar; "men det går så bra att baka utan vitt mjöl! har du provar mandelmjöl?" Ppffffht, pyttsan heller! Mina terapilimpor innehåller minst hälften vetemjöl, så det så! Mjölk däremot tror jag att både min hjärna och min mage är gladast utan.

Jag har köpt terapitröjor också, glada tröjor i glada färger, då blir man ju glad? Jag tror i alla fall att mina kollegor kommer att kunna bli ganska glada när de ser mig i min neonoranga tröja som jag troligen kommer att se ut som en likmask i. Sån är jag, bjuder gärna på mig själv liksom.

Nu har jag rostat tomater i ugnen så att jag kan göra en sån där god köttfärssås som matguden Hugh Fearnley-Whittingstall gör. Tack Hugh!

I väntan på far

I väntan på far som har vart på Cattlebell träning med jobbet trakterar vi oss med varsin Dumleklubba. Far såg stapplig ut när han väl kom. I kväll blir det film. Då behöver man inte röra så mycket på sig. Bra tycker far.

Vem behöver tvätt?

Med hjärtat på det rätta stället

Hujedamej!

Med jämna mellanrum slår jag näven i bordet och säger (något i stil med) "nä nu måste jag göra något åt min mage" "så här ska det inte vara" Jag kommer också vanligtvis fram till att mjölk, socker och vitt mjöl vore bra att vara utan för troligen vill min mage inte ha`t. Så långt allt väl MEN sen kommer vi till genomförandet och då skiter det sig kapitalt. Jag KAN inte låta bli mjölk, socker och vitt mjöl i nämnd ordning, nu sitter jag här med näven igen och den här gången SKA det gå! Jag har hittills bara ätit liiiite creme fraiche och liiite socker i en liiiten chokladbit i dag. Att tänka mat/måltid utan alla ovan nämnda är yrselsvårt.Vad i hela friden ska jag äta dådå? Det kräver faktiskt en del tänkande utanför lådan vilket jag antar är bra, jag ska försöka att låta bli det vita ett par veckor och se om det gör min mage gladare. Hoppas/hoppas inte.

Första steget ut till friheten.

Rör det rör rör det inte mig

Jag har vart på safari i datorns "Thereses artiklar"-mapp och hittade den här gamla godingen. Ni som har dragits med mig lite längre har ju förstås läst den förut men jag tycker att  den är värd att få lite mer uppmärksamhet. Så, hrrmmm...UPPMÄKSAMHET TACK!

 – “Hej”, säger jag med allt självförtroende jag kan uppbåda. Mannen bakom disken tittar upp och ser en liten tjej med smala ben som kvittrar snarare än talar. Han sänder en snabb tanke till sin lilla dotterdotter där hemma som just har lärt sig att räkna till tio.

“Jag undrar om ni har såna här packningar till halvtums kopparrör”? frågar jag och måttar med tummen och pekfingret cirka två centimeter vilket jag anser är rimligt att en halv tum utgör i längd. Jag är nöjd, så här långt har det ju gått bra.

Hela vägen hemifrån och till butiken har jag försökt att greppa hur det hänger ihop det här som jag ska köpa. ”En packning till ett kopparrör men invändig gänga, en halv tum tror jag”, sa min man till mig i går kväll. ”Tror du?” replikerade jag då snabbt. Jag anade problem. Om jag skulle gå in i en järnaffär och be om ”en halvtumspackning, tror jag” skulle det inte sluta väl. Det talade jag om för min man. Det vet jag av erfarenhet att det inte gör. Vid minsta tecken på osäkerhet kastar sig järnhandelspersonalen över en som hungriga lejon med frågor; ”Vad ska du ha den till?”, ”Hur sitter den?”, ”Varför ska du ha den, behöver den alls bytas?”, ”Har du den gamla med dig?”, ”Ska den vara eldfast?”, ”Ska den sitta i ett våtutrymme?”.

Klarar man då inte att svara på dessa frågor så hamnar man i djup misstro hos säljaren. Antagligen kommer han (eller hon) att säga att de tyvärr inte har något sådant som jag frågar efter varefter jag får åka hem och följande dag kommer min man att åka dit och kommer att komma hem med en halvtums kopparrörspackning som fanns bara man frågade rätt. Min man tittade roat på mig efter min utläggning och sa att jag oroar mig för mycket.

Dagen efter står jag där i butiken med smala ben och mannen bakom disken tittar på mig och ser sin sexåriga dotterdotter. Han ler snällt. Vad är det för rör? Frågar han sen. Jag kämpar för att inte flacka med blicken. Se honom rakt i ögonen tänker jag, svara snabbt nu. ”Ja, ett halvtums kopparrör” svarar jag efter bästa förmåga och jag är röjd. Jag har just avslöjat att jag inte vet något om rör. Mannen ler ännu mera och laddar med nästa fråga, men jag hinner sticka in med ett substantiv som dyker upp i min hjärna som en skänk från ovan. ”VVS-rör” säger jag snabbt. Mannen är tyst ett ögonblick och jag ber en snabb bön att det finns något som ens kallas så. Men jag var tvungen att spela högt för att kunna vinna det här partiet mot järnhandelsexpediten som hade trumf på handen.

Mannen svarar ”vänta ett ögonblick” och sen försvinner han bakom några hyllor. Jag jublar tyst, min bluff blev inte synad och jag vann denna omgång. Snart kommer mannen tillbaks med ytterligare en expedit i släptåg. ”Du får prata med Lasse här han vet allt om rör och packningar” säger mannen. Den nya mannen tittar på mig granskande, mina ben känns ännu smalare nu. ”Jaha, du skulle ha en packning?” frågar den nya mannen. ”Ja, en halvtums kopparrörspackning till ett VVS-rör” svarar jag snabbt utan att blinka. ”Hmpf…” grymtar den nya expediten och börjar rota i några små plastlådor. ”Vad ska den vara till?” frågar han snart. Jag tittar länge på honom. ”Ska den vara eldfast? Eller är det ett kallvattenrör?” fyller han på med. NU är det kört, jag kan inte svara, jag måste ringa till min man och fråga och min täckmantel kommer att bli helt röjd. Jag kommer att få stå där med skammen och erkänna att jag inte vet ett skvatt om VVS och sånt. Männen bakom disken kommer att skratta rått och skicka hem mig. Jag suckade och sa att jag inte vet helt säkert. ”Men det är ett vattenrör, va?” frågar den nya mannen och jag svarar ”Ja” lite ynkligt. ”Då tar du både en eldfast- och en gummipackning med dig hem och lämnar tillbaks den som ni inte behöver” säger han och tittar tröstande på mig. ”Rör är det alltid ett jäkla krångel med” säger han sen som ytterligare plåster på min sårade stolthet.

Jag åkte hem med mina införskaffade packningar och tänkte med tacksamhet på Lasse i järnaffären som var så snäll. Mina ben kändes lite stadigare nu och jag går nöjd in i köket där min man sitter med en tidning vid köksbordet. ”Här”, säger jag nonchalant och kastar papp- påsen med packningarna i på bordet framför honom. ”Det är två packningar, jag visste inte om det var ett varmvattenrör eller ett kallvattenrör packningen skulle var till så jag fick en av varje”.

Min man tittar på packningarna och sen på mig med något annat än djup beundran och tacksamhet vilket jag förväntat mig. ”Det här är ju packningar till ett yttergängat rör” säger han sen, ”den kommer inte att passa, sa du inte vad du skulle ha packningen till?”.

Som sagt rör det någonsin rör igen så rör det inte mig!Therese Arvidsson, Öbo och rörmotståndare.

Frejs dag

Vi har just lämnat lilla kissen hos veterinären, han var inte nöjd med det. Han trodde antagligen att hans sista dag i livet var kommen och det var svårt att övertyga honom om annat. Om man bara kunde kommunicera lite bättre med de små liven.
Jag har jobbat två hela dagar den här veckan och den tredje var jag hemma med en uschlig Jorunn, så att ribban ligger lagom högt för kommande veckor . I går blev pappan och jag tvungna att kolla upp varför fredag heter just fredag, det är Frejs dag. Och många heter Jesus i Spanien och den största valpkullen som vi känner till var på 25 valpar. Svarta hål är krångliga att förklara så då blev det kväll.

Naturbegåvning

Som om han aldrig gjort annat än hängt med Johan vid datorn.