Slitna, manglade och trötta

Så här tre veckor efter hemkomsten från Göteborg börjar vi att känna av baksmällan från de stressiga veckorna i december på allvar. Påsar under ögonen, omöjligt att vakna på morgonen och ben som känns som stockar präglar dagarna och vi kunde inte längta mer efter våren och solen. "Man kan känna sig lite ledsen efter att ens barn har gått igenom en operation" stod det i en broschyr som vi fick med hem från sjukhuset och det är sant. Allt det jobbig är egentligen över men kvar finns alla känslor och all oro som vi bunkrat på oss genom de två år som vi väntat på den här operationen. Nu måste vi bara uppdatera mjukvaran så kommer livet att leka. Therese 2.0 kommer snart att lanseras, ska bara samla lite kraft först =).

Äntligen hemma

Nu är vi äntligen hemma! I går morse gjorde de en sista röntgen av Vidars lunga och konstaterade att vi kunde åka hem. Mina fantastiska sustrar ställde upp och stafettskjutsade mig och Vidar så att vi kom med 19-färjan från Kapellskär på kvällen och i morse fick vi vakna i våra egna sängar. Mer än så har inte jag önskat mig till jul så nu min jul gjord. God jul!

Hopp om julen

I dag har Vidar gjort en andra röntgen av lungan som de drog bort dräneringen från i fredags och det såg torrt och fint ut. De ska göra en ny röntgen på onsdag och om den också ser bra ut så blir vi utskrivna då. I dag kommer moster Annika till oss, det ska bli riktigt roligt. Vidar längtar hem och jag med, nu hoppas vi på en jul hemma på ön.

Omfördelning av trupperna

I dag åker Johan, Jorunn och Freja hem till Åland igen. Jag och Vidar är kvar i Göteborg och hoppas på att få bli utskrivna från sjukhuset i veckan som kommer. Vänstra dränageslangen som sattes in i måndags drog de bort i går och nu håller vi alla tummar för att det inte kommer mycket mer vätska den här gången. Vi ska nu fördriva tiden tills på typ tisdag då vi kan få någon hint om vart det lutar. Nu ska jag och Vidar gå ner till sjukhuset och plocka bort en 24-timmars EKG-appatar som han haft (i 24 timmar;)). Då får vi resultatet av dagens röntgen av lungorna också och vi hoppas att där inte fanns någon vätska.

Förlängd vistelse...

Efter röntgen idag konstaterades det att vätskan i lungsäcken inte hade minskat. Blodprov togs vid 8:a röntgen vid 9:o, badning vid 930 och vid 10 var vi uppe på operation igen, snabba ryck mao vilket var skönt när det nu ändå skulle göras. Ingreppet tog en timme ca allt gick bra och sedan fick jag komma till uppvaket. Jag blev lite orolig (läs svettig och mycket orolig) när pulsen var nere i 47, extra ekg fick göras det visade dock inte på någon hjärtrytm-rubbning och efter att han vaknat till lite mer och fått i sig ett par deciliter vätska intravenöst så gick pulsen upp, skönt. Det kom 300ml vätska direkt vid sättningen av dränet vilket är mycket. Nu är Vidar på sjukhuset igen och mamma sover där med honom i natt. Vi fick en ny sorts dränagepump som är elektrisk, (den gamla hederliga kopplas till tryckluft och låter som en stor kompressor som läcker luft i massor, går sådär att sova till) den nya är helt tyst :) slangen de satte är dessutom tunnare och enklare att ta bort. Så nu är det bara att vänta igen tills läckaget minskar. Imorgon ska barnen se Göteborgs Luciorna som kommer till lekterapin och innan dess blir det pepparkaksbak, yeeiihh. Tristessen är ett faktum, frustrationen över att inte få åka hem likaså, men men det finns inget att göra åt det vi tar en dag i taget och hoppas nu på att vi kommer hem till Söndag. Pratade idag med en värmlänning (nej Niklas jag frågade inte om han håller på Färjestad ;) ) som berättade om en annan grabb som genomgått samma sorts operationer som Vidar. Innan sista operationen hade grabben inte orkat leka mer än en timme, precis som Vidar, efter sista operationen orkade han mycket mer och spelade till och med ishockey. Jag blev glad över att höra det och börjar så smått att våga tänka framåt. / Hälsningar Johan

Ett steg fram och ett tillbaks. Nu verkar det som att vätskan i Vidars lungsäck inte försvinner så fort som förväntat så nu blir vi kvar några dagar till åtminstone. I värsta fall får de sätta tillbaks en dränageslang i högra lungsäcken i morgon och då är det sjukhuset som gäller igen. Livet på Ronald McDonald-huset är ju ett under av   frihet jämfört med sjukhusvistelse dygnet runt. Vi får se hur det ser ut på röntgen i morgon. Nu börjar det kännas som att julen är väldigt nära men vi borde inte behöva stanna mer än en vecka till så fortfarande finns ett gott hopp om att få komma hem innan jul.

Ytkänning

Nu är det nära! Vilken dag som helst så kan de ta bort sista dränageslangen från Vidars högra lungsäck och då är det bara en-två dagar kvar innan vi blir utskrivna. Det gikj fort från att Vidar inte ville gå ur sängen till att han flänger runt som ett jehu och snart är på väg hem. Mamma och pappa har lite svårt att hänga med i svängarna, ena dagen sjuk av oro över en jätteynklig lite kille som har fruktansvärt ont och andra (nåja tredej, fjärde) så ska man spela fotboll och jaga trehjulingscyklister. Håhåjaja, men det är ett kärt besvär.